Vår färd till Ystad började ledsamt. I höjd med Svaneholm, på motorvägen, låg en kissekatt som var ungefär lika liten som på bilden och samma mönster. Den låg och rörde på sig och sin svans. Eftersom sträckan bestod av en sådan där dum två en två fil så kunde jag inte stanna. Jag vände och körde tillbaka och såg till att bilen stod säkert. Sprang och hämtade kissekatten som då precis avlidit. A och jag var ledsna. Att männsikor som kör på djur inte kan stanna och se hur det gick med djuret och i så fall rädda det eller "så barmhärtigt" det går, hjälp dom slippa dess lidande. Att bara köra vidare.......fy. Oavsett vilket djur så har detta rätt till ett liv och rätten till respekt, lika mycket som vi har, därför skulle vi bry oss mer.
Vi begravde kattungen i Emmas filt, i en grop vi grävt och lade sedan en blomma ovanpå grushögen. Denna värdighet kan vi människor väl åtmindstånde ge våra djur.
Vila i frid lilla kissekatt!
Man får inte säga så här men vi var så ledsna och arga att vi önskade den personen som helt sonika struntade i vad han ställt till med, en runda i denna mannens kittel.
Köpte vars en läsk i denna vagn först. Det stekte från solen.
